När hösten kom, och Stockholm kläddes i guld
och visade sin skönhet från vattnet, mellan holmarna och husen

Du hade rest långt, från ett land i öst,
för att se ditt barnbarn, för att höra hennes röst

Hon var lite blyg först, som hon är ibland
hon rodnade och fnittrade, men sen så tog hon dig i hand

Och du lekte så fint med den lilla
du var så stolt, som en gammelfar är
Och hon sa Ukki, kom o dansa med mig
o hon dansa och hon sjöng

Vi tog bilen mot skärgårn, och ett vitt hus i sten
det luktade klor där, det var fullt av nakna ben

Hon visa vad hon lärt sig, hur man flyter omkring,
hur man plaskar i vattnet, hur det är att vara barn

Och du lekte så fint med den lilla
du var så stolt, som en gammelfar är
Och hon sa Ukki, kom o dansa med mig
o hon dansa och hon sjöng

Du skulle åka hem, på kvällen när regnet föll
det kändes som en sista gång, såsom det alltid gör
när du åker iväg, när du åker iväg

Och du lekte så fint med den lilla
du var så stolt, som en gammelfar är
Och hon sa Ukki, kom o dansa med mig
o hon dansa och hon sjöng, en sång för dig

När dagen skymmer och flaggan vajar i vinden
och hästarna betar på ängen

Tar jag fram gitarren och sjunger en sång
om min far, om min far

En bit bort skymtar sjön mellan träden
björken och lönnen tävlar om utsikten

Där kunde vi ro om du varit här

som en gång i de tusen sjöarna,
i kanalerna och mellan vassen

Det var sista gången mamma var med
eller hade hon redan gett upp, jag minns kanske fel

Det doftar från skorstenen det är tyst, det är vackert
solen går sin väg bakom träden, och vinden pustar ut

Jag minns när vi gick på Bajen, och du höll mig i hand
du visade mig världen, visade mig livet
Men nu är du gammal och ganska trött
på väg mot slutet och kanske till ett annat liv

Det ser ut att bli en sjärnlös natt,
molnen har erövrat himlen och regnet gömmer sig där någonstans

När jag tänker på din röst blir jag sorgsen
Vad hände med gnistan, den där glädjen
som slocknade innan dagen var slut

Jag väntade och jag hoppades
och jag grät inte och jag förlät inte

Jag minns när vi gick på Bajen, och du höll mig i hand
du visade mig världen, visade mig livet
Jag tror du var lycklig då, när du höll mig i hand
jag saknar den tiden, när vi va med varann

Jag går in i huset och kastar in lite ved
det sprakar fint, och regnet faller ned

Du stod där och log, när känslorna svallade, på en terrass sent på kvällen nittonhundranittiotvå
Du var vacker, du var exotisk, du var min rival, och skälet till en undergång

Det var så det började, en gång för länge sen
det var innan försoningen, innan Hendrix, gitarren och seglingen

så en augustidag
När skolan ringde in och du satt där mitt emot
och vi skala vår potatis, och drack mjölken ur våra glas
då släppte spänningen, och du blev, min bästa vän

Vi satt timmar i ditt ungdomsrum, långa nätter under himmelen
det var om döden livet och kärleken, om sveken, törsten och framtiden

Vi har alltid förstått varann, det är nåt med uppväxten
nåt med våra fäder, jag tror de e nåt med plånboken

och jag minns hur det var
Vi drömde om en bättre värld, jag tror vi gör det än
Vi drömde om ett värdigt liv, om äktheten och sanningen
och så är det än idag, eller vad säger du, min bästa vän

Du var aldrig rädd för främlingen
du har aldrig tvekat inför nyheten
Du har alltid bjudit på det du har eller kan
Jag känner ingen med ett hjärta som du

och du minns hur det var
Vi drömde om en bättre värld, jag tror vi gör det än
Vi drömde om ett värdigt liv, om äktheten och sanningen
och så är det än idag, eller vad säger du, min bästa vän
kommer du ihåg
Vi drömde om en bättre värld, jag tror vi gör det än
Vi drömde om ett värdigt liv, om äktheten och sanningen
och så är det än idag, eller vad säger du, min bästa vän